|
|
Legender och Myter
Här presenterar vi kortfattat några av de roliga och konstiga händelser som har hänt på Rockelstad
eller har anknytning hit. Dessa historier har huvudsakligen kommit till vår kännedom genom talsägen
från människor i närheten och från tidigare generationer och ägare.
Heidenstam och Karl XIIs spöke
|
Den svenska nationalskalden
Verner von Heidenstam besökte flitigt de mellansvenska godsen, ofta bodde
han en längre tid på ett ställe, för att sedan dra vidare. När han år 1899
skrev sitt mästerverk Karolinerna, om Karl XIIs öden och äventyr, fick han
bo på slottet Nor i Uppland.
Han skrev frenetiskt
i flera dagar, för att sedan utmattad en stund sitta och begrunda sitt verk, vars
manuskript låg utströdda framför honom.
Efter en stund vaknade han dock till av ett märkligt ljud; ett metalliskt
ringande som kom emot honom. Det var märkligt för ingen annan bodde i huset
Då öppnades dörren och Karl XIIs
vålnad skred in i rummet. Det var hans silversporrar som gjort det ringande ljudet,
när de slog mot golvet.
|
Konungen ställde sig i
rummets mitt och stirrade på den skräckslagne Heidenstam. Han lyfte armen
och pekade mot himlen med sin dragna sabel samt sade: Gud
dömer mig! Spöket berättade att han bad en bön den sista natten han levde.
Sedan försvann spöket. Men Heidenstam visste inte vilken bön som konungen hade menat.
På måfå slog han upp en bok som låg framför honom, det visade sig vara en bönebok
från 1700- talet. Där fanns en bön som en karolin hade upptecknat natten innan
konungens död i Fredrikshald, det var Karl XIIs egen bön!
Men den gode Verner hade också tid att notera
en del märkvärdigheter i konungens uniform, den enkelt blå, som Karl
hade komponerat själv. Bland annat hade spöket på sig vita älgskinnshandskar, armledshöga
kraghandskar.
Detta var förbryllande, för
historikerna ansåg att kungen använde gula
handskar. Nu kan detta synas som en bagatell,
men det fosterlandsälskande svenska folket hade på den tiden en passion
för sin hjältekonung, som även inbegrep hans handskar.
Heidenstam valde ändå att tro på spöket, och skrev i sin bok att konungen
använde vita älgskinnshandskar. Reaktionen var omedelbar, och etablissemanget fördömde den
uppenbara historieförfalskningen.
Men upprättelsen kom då Karl XIIs grav i Storkyrkan
såsmåningom öppnades. Då kunde alla konstatera att det kungliga spöket på
Rockelstad hade haft rätt; handskarna var verkligen vita. Om detta berättade
sedan Heidenstam i en novell.
Björnen Mischa och Rudolf Abelin
|
Eric von Rosen hade vid tiden för den stora omdaningen av slottsparken
en tam björn. Mischa var en rysk slagbjörn som Eric tagit med hem efter sin
resa i finska Karelen.
Eric hade av misstag dödat en björnhona med små ungar,
och ungarna tog han med till Sverige. Mischa blev tam och fick springa runt
fritt på ägorna, och så länge husse fortfarande var ungkarl kunde björnen sova
i fotändan av hans säng.
Björnen hade en utpräglad personlighet och bestämde
sig snabbt om han skulle gilla eller ogilla Erics många besökare.
Trädgårdsarkitekten Rudolf Abelin tillhörde dem som Mischa instinktivt
ogillade.
|
När arkitekten var i parken och markerade ut planteringar med stolpar
och band, smög björnen efter. Och när Abelin flyttade till en annan del av
parken rev björnen upp pinnarna och krafsade ihop dem i en hög. Abelin märkte
ingenting, utan först när han bett greven komma ut och bese arbetet upptäcktes
sabotaget.
Den märkliga björnen Mischa fick dock ett sorgligt slut, han fick
avlivas sedan han attackerat en dräng som försökt hindra honom att gräva i ett
kadaver. Eric ville dock hedra sin kamrat och lät därför kasta upp ett röse
över björnen. Den lilla kullen som kallas Mishas grav ligger strax väster om
gästrumsflygeln.
Carl Sylvan och vinskatten
Någonstans i parken kring Rockelstad finns en vinskatt
begravd. Hovintendenten Carl Sylvan hade gjort sig en nätt förmögenhet under
högkonjunkturen, och 1889 lät han bygga tornen på Rockelstad. Intendenturen gav
säkert inte bara goda inkomstmöjligheter, utan bidrog säkert också till hans välförsedda
vinkällare.
När Sylvan sedan gjorde konkurs fanns vinet kvar, och hellre än att
lämna det till sina fordringsägare beslöt han att i hemlighet gräva ner sin vinsamling.
Carl Sylvan flydde till New York där han arbetade sig upp och så småningom blev
välbeställd hotellägare i Chicago. Han for på sin ålderdom tillbaka till
Sverige och betalade tillbaka sina skulder. Han ska ha avslöjat vinskattens
gömställe för Eric von Rosens arrendator, som träffade Sylvan 1912 i New York
efter att ha varit med bland de överlevande från Titanic. Men var vinet grävdes
ner vet numera ingen.
Spökena Damerna Stuart
David Stuart, som år 1642 lät bygga den herrgårdsbyggnad som
utgör mittkroppen i det nuvarande slottet, var gift två gånger. Hans första fru
hette Anna Kruse till Elghammar, hans andra Brita Liljeram till Långbro. Dessa
två fruar är de traditionella slottsspökena på Rockelstad, och många har sett dem gå
igen genom århundradena. De är klädda i långa fotsida svarta klänningar med
spetskragar.
Enligt sägnen skall de två fruarna inte ha träffat varandra i
livet, och de har därför mycket att tala om, särskilt som de varit gifta med
samma man. Oftast skrider de sakta fram över gårdsplanen, arm i arm och
viskande, eller sitter i en fönstersmyg i gästrumsflygeln, där de syns som
skuggor mot skymningsljuset.
Damerna Stuart är dock harmlösa spöken som oftast
håller sig undan, och om de märker att någon ser dem försvinner de bara. Det
vanligaste är att besökare hör dem smyga omkring i gästrumsflygelns övervåning.
Ofta frågar nattgästerna på morgonen vem som varit på övervåningen, när den med
säkerhet varit obebodd. Men kanske finns det fler spöken i flygeln än Damerna
Stuart, för på senare tid har flera besökare sett vålnaden av en ung flicka och
andra oförklarliga ting.
Trolltrumman som spökar
Under sina vådliga äventyr i Afrika fick Eric von Rosen tag
på en mängd kulturföremål från de primitiva stammar han mötte. Många av
föremålen hamnade på Rockelstad, där den övre hallen fick tjäna som
etnografiskt museum. Vissa av föremålen var skräckinjagande, hemska masker,
dödskallar och annat. Den magiska Trolltrumman var från en pygméstam i
Centralafrika. Den bestod av en liten trumma på en pinne, med två bollar
fästade i snören, som slog mot trumman när pinnen snurrades. Dessa bollar var
gjorda av förkrympta pygméhuvuden, med hår och allt, som stoppats upp.
De två huvudena var från ett älskande par från varsin stam, som ljutit döden för sin
kärlek. Trumman användes av stammens shaman för att kalla på förfädernas andar.
Självklart kunde ett sådant magiskt föremål inte finna vila upphängd på en spik
i Sverige. Trolltrumman gav därför ifrån sig ett hemskt klagande ljud på
nätterna, som skrämde slag på många gäster. Den finns numera på Etnografiska
Museet i Stockholm, och den sägs spöka fortfarande.
Ristell och de kungliga älgarna
|
I slottets förmak finns ett antal porträtt på medlemmar i
det nuvarande godsägarparets släkter. Bland dessa är en herre med vit peruk och
röd gustaviansk livré. Han hette Ristell och var god vän till Gustav III och
dessutom musikalisk, så kungen lät ofta Ristell renskriva och sätta not till
sina försök till skådespel och operetter. När så Gustav lät bygga den Kungliga Dramatiska
Teatern, blev han dess förste föreståndare. Men Ristell hade ett problem. Han
bodde nämligen på gården Vängsjöberg, som ligger i Gottröra socken utanför
Uppsala. Därifrån var det långt till Operan i Stockholm, så Ristell beslöt
ordna snabbare transport till staden.
|
Framför sin landå lät han spänna älgar,
som var snabbare och uthålligare än hästar, och som dessutom blev ett ståtligt
ekipage som inte lite imponerade på societeten, när man dundrade fram på
Stockholms gator. Även den teatraliske Gustav blev avundsjuk, så han gav i
uppdrag åt Ristell att föda upp älgar på Vängsjöberg, till ett kungligt
regemente med älgar. Så skedde också, och under ett antal år fram till
konungens död, kunde Stockholm stoltsera med sitt nobla älgkavalleri.
Och djuren blev avhållna vänner, som begravdes på en särskild älgkyrkogård på
Vängsjöberg. Men skottet på operan tog inte bara livet av kungen, utan också
älgarna och Ristell hamnade i onåd. Älgstuteriet lades ned och Ristell kastades
i fängelse, där han satt till sin död. Och det enda som minner om den lustiga
episoden, är de namnprydda gravstenarna på den nu igenvuxna älgkyrkogården.
Den magiska asken Yggdrasil
|
Det är tradition bland gårdarna att ha vårdträd, och i slottsparken på
Rockelstad står vid slottets östra sida den jättelika asken Yggdrasil. Namnet
har lånats från vikingarnas mytologi, där Yggdrasil var världsträdet, som bar
upp universum, och vid vars rot nornorna vävde människornas livsöden. Trädet är
omkring 800 - 1000 år gammalt, och kan alltså ha varit ett sly redan på
vikingatiden. Det mäter nästan sju meter i omkrets i brösthöjd och har tre
kronor.
|
På 1920- talet hade asken fyra väldiga kronor, och vid en mätning befanns
trädet vara det till volymen största i norra Europa. Familjen von Rosen
samlades varje år på nyårsaftonen runt trädet, där man drack mjöd ur ett
medeltida silverbeslaget dryckeshorn (Bragehornet).
Sedan beseglade man de löften, var och en
avgett, med att hälla ut det kvarvarande mjödet på trädets rot. På så vis blev
trädet magiskt, och samma natt som Eric von Rosen dog slog en blixt ned i
trädet, som då halverades, så att två av kronorna föll ned. När sedan grevinnan
Mary gick bort kom en storm som återigen halverade trädet, och endast en krona
återstod. Men asken är fortfarande livskraftig, och nu har två nya kronor
spirat på det uråldriga trädet.
|
| |
|